Visst, jag är den nyaste i gruppen; Sarge, Sweetwater och Haggard har varit med ett bra tag. Men ändå. Vi överlevde ju hela historien i Serdaristan härom året. Tillsammans.

På något vis är det ändå jag som måste göra allt grovjobb. Visst, det är kul att köra stridsvagn och skjuta minigun, men en del annat…

Till exempel nu alldeles nyligen så kom sergeanten på en briljant idé. Han och de andra ligger tvärs över en flod från ett fiendeläger och pepprar på. Vad är mitt jobb? Jo, att hoppa ner i floden (vid ett vattenfall!) och skjuta anfallande fiender i flanken. Utan ordentligt skydd. Utan täckning av mina kamrater. Utan någonstans att ta vägen. Med ett vattenfall i ryggen.

Och nu! Vi hittade nyss ännu en fiendebas. Vi har stormat den flera gånger nu men inte lyckats slå ut fienden. Varför då? Tja, de är tre, fyra gånger så många och har två attackhelikoptrar på sin sida! Planen den här gången? "Preston, ta hand om helikoptrarna så fixar vi soldaterna.". Ursäkta? Ok, jag själv mot två toppmoderna ryska attackhelikoptrar, hur svårt kan det vara?

Svårt.

Om de övriga i gruppen åtminstone kunde hålla tillbaka fiendesoldaterna så jag slapp ha en AK i ansiktet samtidigt som jag försökte sikta med mina missiler.

Faktum är att de andra sällan lyckas skjuta någon.

De blir nästan aldrig träffade heller.

Om de blir träffade rycker de bara på axlarna och kliver upp igen. Även efter en direktträff från en artillerigranat!

Är de odödliga? Måste det komma en kille med ett svärd och hugga huvudet av dem för att de ska dö?

Finns de över huvud taget eller är det bara jag som hallucinerar?

Är vi bara jag?